elinwesterberg

Denna vecka är sista veckan på den här terminen. Så på fredag är det exakt ett år kvar tills jag (förhoppningsvis) tar examen. Jag har redan ångest. Ångest inför omtentan i ekonomisk historia, ångest för C-uppsatsen och tokmycket ångest för att jag måste slänga mig ut den riktiga världen om snart mindre än ett år. Tänk om jag inte klarar av det? Hur f-n ska jag kunna ta ansvar för ett gäng ungar? Vad har jag egentligen att komma med? Vad har utbildningen gett mig mer än studieskulder? Varför valde jag det här yrket? Är det här jag vill, egentligen?

Så oerhört många frågetecken. Givetvis finns det en känsla av nyfikenhet och att det är tokigt spännande. Det är ju då allt börjar. Det riktiga livet. No more school. Jag har pluggat oavbrutet sen jag var sju år. Det ska bli lite häftigt att göra något annat, ska jag villigt erkänna. Å andra sidan så är det bara det här jag vet, prestera, prestera, prestera, lära, lära, lära... Nu ska jag byta roll. Jag ska bli den auktoriteten som jag själv har sett upp till sen jag var sju.

Även om jag är rädd så har jag vuxit sjukt mycket sen jag flyttade hit. Anders frågade igår - hade du verkligen ställt dig i kassan på Wear it när du flyttade hit? Nej, det hade jag inte gjort. Jag var nervös inför i princip allt och jag är så otroligt glad att det har gått på rätt väg. Anders har puschat mig tokigt mycket och utan honom kanske jag hade varit kvar som den sköra, lilla, rädda Elin. Jag är evigt tacksam, älskling!

Nähä. Dags att cykla till skolan för GENREP. Hujedamig vad kul vi ska ha idag och imorgon!

Hörde just på Nyheterna (eller "inför" Nyheterna). Där sa de på Ekonominyheterna att Fanderdun lägger ner i Kalmar.
JAG VISSTE DET! Jag har varit rätt anti det här från början men nu när det händer saker hela tiden har jag börjat vänja mig och börjat acceptera dig. Men ett beslut som tas över en natt, allt krångel med löner, allt krångel med säkerheten på bygget osv. Det kunde bara inte sluta bra. Och nej - en massa pengar åt skogen nu.

Och jag kramade den dära f*n i torsdags. Johan Persson, vårat kommunalråd i Kalmar. Jag betalade TJUGO kronor för att få göra det med pengarna går ju till Röda korset, men ändå. Men när en annan gubbe sa, efter kramen, "så ska du få en sådan här knapp att sätta på jackan också" sa jag högt och tydligt "ja, det var den jag ville ha!". MOUHAHA.

Nu ska jag titta på TV4 när de super på Nobelmiddagen.

Ja. Jag såg Idol-finalen. Jag har nog aldrig tyckt att det varit så intressanta artister som kom till final som igår. Jag tyckte att båda var värdiga vinnare, men personligen skulle jag hellre köpa en skiva med Amanda än med Marie. Och just därför tyckte jag att det var toppen att det blev som det blev.

För om man tänker tillbaka på åren. Hur mycket har man hört från Daniel, Agnes och Markus? Typ iiiiingenting. Vinnarlåten spelas sönder på radio, skivan kommer och sen är det typ knäpptyst.

MEN! Hur mycket har man inte hört från typ Darin, Sebastion, Ola, Danny m.fl!?

Ytterligare en anledning är att nu får Amanda göra sin alldeles egna grej. Istället för att slava under det kontrakt som de vinner (om jag förstått allt rätt). På Aftonbladet kan man läsa att hon blev erbjuden skivkontrakt redan under efterfesten igår!

Med andra ord. Lycka till Amanda och Marie! Kör hårt!

Kolla in det här!

Det jag funderar på är om den ena bestämmer sig för att ta ner högerarmen och den för att ta upp samma arm - stannar den på mitten då? Är någon av deras hjärnor dominerande vad det gäller om hur de ska röra kroppen? Om den ena vill gå framåt och den andra bakår? Blir det kortslutning i hjärnan då? Läskigt.

Det känns som om ingenting går min väg. När folk frågar hur det är så svarar jag som man ska "tack bra" "det flyter på" "jorå" "det är fint".

Egentligen är det inte det. Men grejen är att jag inte kan sätta fingret på vad det egentligen är. Det känns som om alla krafter bara är emot mig. Jag går mot alla strömmar. Allt är motigt. Det mesta är jobbigt. Det känns som om allt blir fel. Jag känner mig fel hela jag.

Anders sa att lobotomi inte finns i det här landet längre. Det tyckte jag verkligen var synd. Skulle kännas skönt att få hjärnan bortkopplad ett tag.

Jävla körkortet. Jävla träningen. Jävla skola. Jävla väder. Jävla kläder. Jävla allting. BLÄ. Orkar inte.

Frågan jag ställer mig - när kommer det vända mot det bra?

Johanna min vän, har du något svar. Eller något meducin. Eller kanske är du lobotob (eller vad det heter), och tjänar svarta pengar i din vindsvåning.


Snälla värld, snälla allting. Låt det gå fort.

Jag får ofta frågan varför jag valde att flytta från Södertälje till Kalmar när jag tagit studenten från gymnasiet. Den utbildning jag ville gå fanns ju i Stockholm... En av anledningarna var att jag ville flytta närmre min dåvarande pojkvän som pluggade i Blekinge. En annan anledning som jag nog knappt visste om själv då var att jag verkligen ville bort från Södertälje. Det är en rätt svår fråga för mig, för jag älskar Södertälje. Jag är uppvuxen där liksom min släkt, väldigt långt bak i tiden. Mina föräldrar har drivit ett stort företag där och hela min familj bor där. Vissa saker är helt fantastiska, som naturen runt omkring t ex. Såklart att även Södertälje har någon slags charm.

Och mitt hjärta slits. Jag älskar Södertälje samtidigt som jag hatar det. Jag läser lokaltidningen LT i princip varje dag. Men när jag möts av artiklar som den här och den här så längtar jag knappst tillbaka. Och jag säga er, att det här är inga ovanligheter. T ex så har SL-bussarna, alltså lokaltrafiken, varit tvungna att ställa in sina kvälls- och natturer till stadsdelen Hovsjö för att de har blivit attackerade av ungdomar, de har bla kastat sten ett antal gånger. Jag vet inte om bussarna har börjat köra igen, men vad jag vet så har det inte blivit någon lösning på problemen i Hovsjö.

Kalmar har förstås också problem men jag tror det ligger långt ifrån i antalet som Södertälje har. Om jag bara tittar i min omgivning så vet jag fler som råkat illa ut, inklusive mig själv, i Södertälje än i Kalmar.

Och ofta när jag jämför dessa två städer så dyker det upp i mitt huvud att Kalmar har så många fler grönområden i city än vad Södertälje har. Jag tror det är en effekt av hur det är, eller en bidragande orsak.

Om ni förväntar er att jag ska komma med någon slutsats här så får ni bli missnöjda, för det gör jag inte. Jag bara funderar lite fritt ut i cyberrymden. Samtidigt som jag saknar mitt barndomshem.

Om man äter silltallrik til lunch och lite senare äter jordgubbar från Ljungbyholm med vaniljglass, då måste det väl ändå vara sommar? I alla fall lite...

Jag har varje gång jag gått förbi kanonerna nere i hamnen darrat av rädlsa av att de ska avfyras preciiiiis när jag går förbi. Idag kom jag på, ungefär 20 meter kvar till kanonerna, att jag inte har varit rädd denna veckan. Jag konstaterade ganska snabbt att det måste bero på att jag lyssna på radio och att jag alltså är för upptagen med det för att hinna bli rädd. Men idag när jag faktiskt tänkte på det så blev jag givetvis rädd.

Och ja, jag kan gå bakom kanonerna. Men det är liksom inte lika spännande. Man vill ju vara lite modig.

Jag har tre sommarjobb att söka. Två stycken på samma plats. Jag har sökt ett och provjobbat ett annat.

Imorgon är sista dagen för det stället där det är två olika jobb.
Varför är det så svårt att skriva CV/personligt brev/det man nu ska skicka in!?

Ett ord.

Sommarjobbsångest.

• Mobiltelefon
• Plånbok
• Present
• Vin, cider, öl
• Kamera? Det är frågan.

Om jag tar med mig kamera måste jag ha väska, om inte så behöver jag inte väska. Frågan är hur mycket jag skulle fotografera där. Hm.

Jag tror det blir

• Mobiltelefon
• Plånbok
• Present
• Vin, cider, öl

(fan, ibland ser jag inte så tokig ut...)