elinwesterberg

Jag får ofta frågan varför jag valde att flytta från Södertälje till Kalmar när jag tagit studenten från gymnasiet. Den utbildning jag ville gå fanns ju i Stockholm... En av anledningarna var att jag ville flytta närmre min dåvarande pojkvän som pluggade i Blekinge. En annan anledning som jag nog knappt visste om själv då var att jag verkligen ville bort från Södertälje. Det är en rätt svår fråga för mig, för jag älskar Södertälje. Jag är uppvuxen där liksom min släkt, väldigt långt bak i tiden. Mina föräldrar har drivit ett stort företag där och hela min familj bor där. Vissa saker är helt fantastiska, som naturen runt omkring t ex. Såklart att även Södertälje har någon slags charm.

Och mitt hjärta slits. Jag älskar Södertälje samtidigt som jag hatar det. Jag läser lokaltidningen LT i princip varje dag. Men när jag möts av artiklar som den här och den här så längtar jag knappst tillbaka. Och jag säga er, att det här är inga ovanligheter. T ex så har SL-bussarna, alltså lokaltrafiken, varit tvungna att ställa in sina kvälls- och natturer till stadsdelen Hovsjö för att de har blivit attackerade av ungdomar, de har bla kastat sten ett antal gånger. Jag vet inte om bussarna har börjat köra igen, men vad jag vet så har det inte blivit någon lösning på problemen i Hovsjö.

Kalmar har förstås också problem men jag tror det ligger långt ifrån i antalet som Södertälje har. Om jag bara tittar i min omgivning så vet jag fler som råkat illa ut, inklusive mig själv, i Södertälje än i Kalmar.

Och ofta när jag jämför dessa två städer så dyker det upp i mitt huvud att Kalmar har så många fler grönområden i city än vad Södertälje har. Jag tror det är en effekt av hur det är, eller en bidragande orsak.

Om ni förväntar er att jag ska komma med någon slutsats här så får ni bli missnöjda, för det gör jag inte. Jag bara funderar lite fritt ut i cyberrymden. Samtidigt som jag saknar mitt barndomshem.