elinwesterberg

Jag vaknade ur en dröm som innefattade en jättehärlig känslan, egentligen kanske det var konstigt. Jag var på jobbet (där jag extrajobbar nu) och det var som en vanlig dag. Fixa och dona. Det är visserligen väldigt mycket personal där, nåja. Jag går omkring och jobbar vilket ju är brukligt att man gör på arbetet. En annan extra personal (som inte finns på riktigt) sitter dock bara ner och pratar. Och pratar. Och pratar. Jag väser till någon annan kollega "mycket snack och liten verkstad". Jag börjar ordna till på ett reabord som är runt, fler kollegor sluter upp och hjälper mig. Jag minns inte om prat-kollegan kommer självmant eller om någon säger till honom, men han är också där. Vi håller på och ordnar där och det är fler än jag som är trötta på hans beteende. De börjar säga saker till honom på ett otrevligt sätt och han bara sparkar bakut, jag håller mig passiv. Diskussionen fortsätter och till slut säger han något i stil med "jag skiter väl i vilket, bara jag får pengar", han var alltså helt ointresserad av jobbet. Han visade samtidigt upp sitt schema och han hade massor utav tider. Då tar jag mod till mig och säger "jag skiter inte i vilket, jag VILL jobba här. Du kan ju gå och meddela chefen det här." Han går därifrån, till chefen, och kommer tillbaks efter en stund. Han har av någon anledning tagit av sig skorna och ger oss sedan fingret.

Sen vaknade jag. Jag vet inte var känslan kom ifrån, hoppet om att få hans tider, steget till att ta modet till sig och säga vad jag faktiskt tyckte? Skönt var det!