elinwesterberg

Måste berätta att det kändes oerhört skönt att jag fick vara med Enok hela tiden. Jag gick klappa och prata med honom när de tog blodprov och satte dit kanylen och jag fick vara med när han röntgades, jag fick hålla i framtassarna och prata och gosa. Mellan allting så fick han sitta i mitt knä, vilket han nog gärna ville göra. Dock typ hyperventilerade han hela tiden. Han kom ner på golvet vid ett tillfälle och gick in under en stol som stod i ett hörn. Jag har inte sett honom så liten under stolen i hörnet sen han var unge. Vår lilla fnutt. Jag tog upp honom i knät då, och det kändes bra för oss båda.