elinwesterberg

Nu är jag hemma igen! Det är alltid så himla splittrat att åka från mamma och pappa. Jag saknar dem konstant när jag är i Kalmar och jag längtar efter Anders hela tiden när jag är hos dem. Att ge dem sista kramen för den här gången får mig alltid att få tårar i ögonen, oftast vet jag ju inte när jag får kramas igen. Men jag är glad över att jag åkte upp, samlat energi! Haft det myspys och bara slappat. Fått se det nya köket växa fram och njutit av sol och vacker 08-skog, mitt paradis. Hann även träffa största brodern och svägerska, mys! Massor med skratt som vanligt.

Igår åkte jag hem, resan tog sex timmar, lagom drygt. Bytet var i Linköping och där fick jag vänta i en timme. Men det värsta var att det inte var ett ordentligt tog mot Kalmar utan en j-vla rälsbuss. Den saknade ju såklart eluttag och jag kunde inte glo på film och få tre timmar att gå rätt fort, som jag tänkt. Dessutom var det helt knasfel på värmen så det var säkert 30 grader inne i vagnen. FY FABIAN! Jag som är en sån där som knappt svettas, svettades när jag satt rakt upp och ner. Bläh. De gjorde en enkätundersökning på tåget och ja - mina resultat kommer dem väl inte applådera åt. Puckon. Det är mer regel än undantag att något strular på Veolia/Kustpilen.

Men nu är jag hemma hos min fina kärlek!