examen.
Jag sitter här. De andra har sagt godnatt. Jag sitter i min alldeles egna ensamhet snart klockan 3 på natten. Jag har tagit examen idag.
Jag höll tal. Som uppenbarligen uppskattades. De skrattade. Flera gånger. De sa tack och vad duktig du är. De kramade och klappade. Jag var så nervös. Farmor räddade mig.
Jag tog körkort igår, har jag sagt det? Familjen och vännerna fick reda på det via talet, mamma och pappa tappade hakan. Pappa grät. Hans lilla, lilla dotter. Det är så knäppt. Jag kan inte förstå. Har jag lyckats åstadkomma det här? En hel jävla examen, jobb och körkort? Allt på en vecka. Kan någon förklara!?
Väl hemma skålade vii champagne, HELA min familj, Anders mamma och sambo samt Anders pappas fru och förstås Anders och Amanda. Jag drack champagnen jag sparat på. Det var det värt nu. Skål och HURRA för mig, va!? Fattar inte. Massor med fina presenter, som verkligen inte behövdes. Men det var då som tårarna kom. Fick ett urläckert armband av mina underbara föräldrar. Sen kom ett till paket från dem. Öppnade. Jag. Och Anders. Med mamma och pappa. Ska. Åka. Till. New York. Mamma och pappa betalar. En föreställning på Broadway ingår. Tårarna kom och det var att krama pappa mycket. Jag och min pappa. Pettson och Findus. Presenterna behövdes inte. Örhängen, hopprep och högeneregikes till barn som behöver dem samt gåva till Läkare utan gränsen, underbart. Och inte att förglömma. Min månadssten till Thomas Shabo-halsbandet. Tack alla mina älskade. Ni är inte kloka. Det räckte med att ni var med, gott och väl. Jag saknar er redan.
Nu är klockan snart 03.00. Och jag fattar fortfarande inte. Dessutom måste bloggen byta namn... "en frökens liv i text" blir nog det nya. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag har ätit tre rätters middag med min allra närmaste, de har skålat med mig under hela kvällen. Min plastsvärfar höll tal - som han tydligen aldrig gör - och jag bara log. Tack Gege, tack Ragnhild, tack mamma, tack pappa, tack Calle, tack Nina, tack Totte, tack Katta, tack Anders, tack Amanda och tack Inger.
Och faktiskt. Tack mig själv. Det är jag, ingen annan, som nått hit. Utan mig hade vi inte gjort det vi gjorde idag. Det är så sjukt så ni anar inte. Tänkt att alla de här människorna kom hit, åkte 40 mil, för att krama och gratta mig. Jag kan inte förstå det. Jag älskar dem. Jag vill alltid ha dem nära.
Jag måste sluta. Annars tar det aldrig slut. Jag sammanfattar:
Frisk. Examen. Jobb. Körkort. Kärlek.
0901116 Examensceremonin - jag håller tal.
Jag höll tal. Som uppenbarligen uppskattades. De skrattade. Flera gånger. De sa tack och vad duktig du är. De kramade och klappade. Jag var så nervös. Farmor räddade mig.
Jag tog körkort igår, har jag sagt det? Familjen och vännerna fick reda på det via talet, mamma och pappa tappade hakan. Pappa grät. Hans lilla, lilla dotter. Det är så knäppt. Jag kan inte förstå. Har jag lyckats åstadkomma det här? En hel jävla examen, jobb och körkort? Allt på en vecka. Kan någon förklara!?
Väl hemma skålade vii champagne, HELA min familj, Anders mamma och sambo samt Anders pappas fru och förstås Anders och Amanda. Jag drack champagnen jag sparat på. Det var det värt nu. Skål och HURRA för mig, va!? Fattar inte. Massor med fina presenter, som verkligen inte behövdes. Men det var då som tårarna kom. Fick ett urläckert armband av mina underbara föräldrar. Sen kom ett till paket från dem. Öppnade. Jag. Och Anders. Med mamma och pappa. Ska. Åka. Till. New York. Mamma och pappa betalar. En föreställning på Broadway ingår. Tårarna kom och det var att krama pappa mycket. Jag och min pappa. Pettson och Findus. Presenterna behövdes inte. Örhängen, hopprep och högeneregikes till barn som behöver dem samt gåva till Läkare utan gränsen, underbart. Och inte att förglömma. Min månadssten till Thomas Shabo-halsbandet. Tack alla mina älskade. Ni är inte kloka. Det räckte med att ni var med, gott och väl. Jag saknar er redan.
Nu är klockan snart 03.00. Och jag fattar fortfarande inte. Dessutom måste bloggen byta namn... "en frökens liv i text" blir nog det nya. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag har ätit tre rätters middag med min allra närmaste, de har skålat med mig under hela kvällen. Min plastsvärfar höll tal - som han tydligen aldrig gör - och jag bara log. Tack Gege, tack Ragnhild, tack mamma, tack pappa, tack Calle, tack Nina, tack Totte, tack Katta, tack Anders, tack Amanda och tack Inger.
Och faktiskt. Tack mig själv. Det är jag, ingen annan, som nått hit. Utan mig hade vi inte gjort det vi gjorde idag. Det är så sjukt så ni anar inte. Tänkt att alla de här människorna kom hit, åkte 40 mil, för att krama och gratta mig. Jag kan inte förstå det. Jag älskar dem. Jag vill alltid ha dem nära.
Jag måste sluta. Annars tar det aldrig slut. Jag sammanfattar:
Frisk. Examen. Jobb. Körkort. Kärlek.
0901116 Examensceremonin - jag håller tal.
Av Anders fick jag ett säsongskort till Kalmar FF, förstås. Min kära sötnöt. Han fick detsamma av mig i 45-årspresent. Du och jag, älskling. Nu och FÖRALLTID.
Kommentarer
Postat av: A.P.
Åh min fina fina underbara vän! Jag blev helt rörd när jag läste din kommentar och jag kände så himla väl igen dig i hela kommentaren. Den e så du! Och likaså detta inlägg jag nu kommenterar! Så mycket känslor. Så mycket tankar. Men GUD Elin, HEJJA HEJJA HEJJA DIG! För att sammanfatta det hela måste jag använda mig av ett välkänt uttryck: Det är lite mycket nu. Eller hur =)? Vi ses senare ikväll och då är det fest och party för ER! Tonight is the night med fett N! HURRA för dig! Puss&kram till dig min älskade 08:a ;) P.S. Jag kunde inte fått en bättre start på dagen genom att gå upp och läsa detta!
Trackback
