elinwesterberg

Varför finns det dagar där bara allt känns eländigt? När det är så jättesvårt att se alla de positiva saker som finns omkring en? Man bara ser allt negativt i precis allting och allra helst vill man krypa ner under täcket?

Idag saknar jag Anders så jag har nära till tårar. Det är jobbigt. Dessutom har jag frusit konstant sen jag gick till gymnet. Jag har ingen lust att gå till jobbet och framförallt ingen lust att stänga.

Om jag fick bestämma precis hur min dag skulle se ut så skulle den se ut såhär:

Vi (jag och Anders förstås) skulle ta sovmorgon, men inte sova bort hela dagen. Vi skulle äta frukost länge och läsa tidningen och se på skidskytte-VM. Sedan skulle vi gå en promenad runt Kalmarsund men varma kläder och dränkta i solsken, hand i hand. Pratandes om framtiden och härliga minnen. Hemma så skulle vi äta Anders hemmagjorda, tokgoda potatis- och purjolökssoppa och sedan ta en lång härlig dusch tillsammans. Efter det så skulle vi krypa ner under filtarna i soffan och titta på bra filmer och ligga och pilla, smeka och känna varandras hud.

Inte alls en omöjlighet egentligen. Men idag.