vi klarade det.
Jag funderar rätt ofta på förra hösten och vintern. Jag förstår fortfarande inte att vi klarade oss igenom den så bra som vi ändå gjorde. Jag vet inte om jag tidigare skrivit rakt ut här i bloggen om allt som hände.
Det började med att min älskade farmor gick bort den 21a augusti, begravningen var ett par dagar in i min sista praktik och jag fick skjuta på den. Jag var som i ett vakuum, det är ett under att jag blev godkänd på praktiken. Under samma praktik fick vi reda på att Anders hade en tumör i gommen. Jag fick dessutom reda på det när jag var på praktikplatsen och tårarna forsade. Bearbeta sorgen efter farmor, vara stöd åt Anders och inte glömma bort mig själv. Samtidigt som det var min sista termin på 4,5 år lång utbildning. Dessutom var jag ju verkligen smart att bestämma mig för att verkligen ta körkort under tiden också, vilket var en process som var rätt så ångestframkallade i perioder.
Anders fick den äckliga lilla klumpen bortopererad och nu fick vi vänta på resultat om ditten och datten. Samtidigt blev Anders pappa allt sämre. Anders var dessutom i Norrköping i veckorna för att gå en utbildning, vi saknade ihjäl oss. Jag och Titti kämpade på med examensarbetet som tur var gick rätt så smärtfritt. Samtidigt var det dags att söka jobb, vilket är något som ger mig rätt mycket ångest av någon anledning.
Inom loppet av tio dagar i mitten av januari så hände det så sjukt mycket bra saker - Anders blev friskförklarad, jag fick jobb, examensarbetet blev inlämnat och godkänt, jag tog körkort och jag tog examen. Dessutom kom hela min kära familj och nära långväga vänner och grattade mig! Jag fattade inte att något var sant och gick på små moln! Jag minns att jag tänkte "så här många bra saker kan inte hända samtidigt, något dåligt måste ske snart", verkligen opptimistiskt, jag vet. Men när det inte hände något tråkigt så sköt jag bort den tanken och njöt istället.
En månad senare gick min fina svärfar bort, Anders var i Norrköping och jag var ensam hemma med Anders dotter. Samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att vara stöd åt Anders via telefon och hans dotter här hemma sörjde jag själv förstås också. Med tanke på att det var ett halvår sen farmor dött så bubblade givetvis de känslorna upp på ytan igen - samtidigt som vi sörjde svärfar.
Svärfar begravdes och efter det är det ingenting såhär illa som har hänt, vad jag kan komma på. Tack och lov. Men jag beundrar oss själva för att vi klarade av att gå igenom allt utan att totalt bryta ihop. Tack och lov var det ju några dagar som var helt fantastiska med en stor mängd lyckliga besked.
Men jag tänker på det ofta och jag får inte ihop det. Men så var det och vi kan inte annat än gått ur det starkare än tidigare. "Det som inte dödar dig, stärker dig."
Det började med att min älskade farmor gick bort den 21a augusti, begravningen var ett par dagar in i min sista praktik och jag fick skjuta på den. Jag var som i ett vakuum, det är ett under att jag blev godkänd på praktiken. Under samma praktik fick vi reda på att Anders hade en tumör i gommen. Jag fick dessutom reda på det när jag var på praktikplatsen och tårarna forsade. Bearbeta sorgen efter farmor, vara stöd åt Anders och inte glömma bort mig själv. Samtidigt som det var min sista termin på 4,5 år lång utbildning. Dessutom var jag ju verkligen smart att bestämma mig för att verkligen ta körkort under tiden också, vilket var en process som var rätt så ångestframkallade i perioder.
Anders fick den äckliga lilla klumpen bortopererad och nu fick vi vänta på resultat om ditten och datten. Samtidigt blev Anders pappa allt sämre. Anders var dessutom i Norrköping i veckorna för att gå en utbildning, vi saknade ihjäl oss. Jag och Titti kämpade på med examensarbetet som tur var gick rätt så smärtfritt. Samtidigt var det dags att söka jobb, vilket är något som ger mig rätt mycket ångest av någon anledning.
Inom loppet av tio dagar i mitten av januari så hände det så sjukt mycket bra saker - Anders blev friskförklarad, jag fick jobb, examensarbetet blev inlämnat och godkänt, jag tog körkort och jag tog examen. Dessutom kom hela min kära familj och nära långväga vänner och grattade mig! Jag fattade inte att något var sant och gick på små moln! Jag minns att jag tänkte "så här många bra saker kan inte hända samtidigt, något dåligt måste ske snart", verkligen opptimistiskt, jag vet. Men när det inte hände något tråkigt så sköt jag bort den tanken och njöt istället.
En månad senare gick min fina svärfar bort, Anders var i Norrköping och jag var ensam hemma med Anders dotter. Samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att vara stöd åt Anders via telefon och hans dotter här hemma sörjde jag själv förstås också. Med tanke på att det var ett halvår sen farmor dött så bubblade givetvis de känslorna upp på ytan igen - samtidigt som vi sörjde svärfar.
Svärfar begravdes och efter det är det ingenting såhär illa som har hänt, vad jag kan komma på. Tack och lov. Men jag beundrar oss själva för att vi klarade av att gå igenom allt utan att totalt bryta ihop. Tack och lov var det ju några dagar som var helt fantastiska med en stor mängd lyckliga besked.
Men jag tänker på det ofta och jag får inte ihop det. Men så var det och vi kan inte annat än gått ur det starkare än tidigare. "Det som inte dödar dig, stärker dig."
Kommentarer
Postat av: Johanna
KÄRLEK!
Trackback
