elinwesterberg

Jag är rätt bestämd av mig. Om jag bestämt mig för en sak så blir det ofta så. Framförallt när det gäller att jag inte kan. Och det är så jag känner nu. Jag kan inte få ihop det här jäkla utvecklingsarbetet. Titti, min kära Titti, peppar mig till tusen och jag är lika motsträvig ändå. Stackars Titti.

Mamma säger att jag är enivs och det tyckte jag envist att jag inte alls var, när jag var yngre. Men det är jag. Rätt så mycket. Kanske inte på alla fronter. Men vissa. Typ som nu. Går det inte så går det inte. Om det är omöjligt är det det och jag får lätt ångest. För jag kan inte strunta i det. Jag vill ju inte heller förstås. För jag vill klara kursen. OCH BLIR KLAR NU NU NU!

Jag förstod att jag fick börja om på ny kula, hitta en ny ingångsväg i arbetet. Titti tipsade och det är där jag är nu. Håller på och grejar. Har precis tagit en liten paus i sällskap av Digestievekex (stavning) och en kopp te som vägrar svalna. Nu är rasten slut och jag kan inte sluta tänka på farmor. Min farmor.