elinwesterberg

Igår stod jag i Lilla baren. Några meter ifrån mig satt mannen i mitt liv. Jag tittade i smyg på honom och allt ljud blev grumligt och ohörbart. Allt runt omkring blev suddigt, det var bara han som var klar. Klar som kristall. Utrymmet mellan oss fylldes av ren och skär kärlek. Vi tittade på varandra och allt bara är så självklart - det är vi. För alltid.

Vi stod och höll om varandra i ett hörn. Bara höll om, pratade lite, busade lite, smekte varandra och var lyckliga.

Vi förflyttade oss och Anders frågade om vi skulle dansa. Det var Call on me - en låt som spelades jämt när det var på väg att bli vi. Och då dansade vi. Det var en bra ursäkt för att få vara nära. Igår dansade vi. Som om det var för fyra år sedan. Bara vi. Vi släppte inte varandra någonting. Vi tittade varandra djupt i ögonen och älskade.

Jag blir helt matt av att förstå att jag och Anders är så tokigt kära i varandra. Hur mycket vi betyder för varandra och att vi alltid kommer leva tillsammans. Resan började omtumlande och det stärkte oss. Det märks. Min Anders. Hans Elin. Vi tillsammans. Alltid. Jämt. Kärlek.