elinwesterberg

Att det kan vara så konstigt ibland. Några ord och allt faller samman. Ett besked och tårarna slutar inte komma. Varför? Jag vill inte. Tankarna snurrar, minnen dyker upp. Tårarna kommer i tid och otid. Jag saknar. Jag vill vara någonannanstans. Jag kan inte förstå. Aldrig mer hålla handen. Förvirrande. Jag vill förstå men kan inte. Så konstigt. Försöker glädjas åt det som varit men kan inte.

Var är hon? Vad hände? Hade du ont? Är du lycklig nu? Hur mår ni? Kommer vi ses igen? Så många frågor. Inget svar.

Jag älskar dig, farmor.