elinwesterberg

Varför känns alltid söndagar så typiskt... söndagiga? Det är en mycket speciell känsla. Nu ska jag inte klaga, för den känslan är typ tiotusen gånger värre på hösten. Och den var som värst i åttan och i andra ring.

Nåja. Denna söndag, hittills:

Runt 7-snåret: Jag vaknar och konstaterar att den litern vin jag fick i mig hemma hos svärfar med fru känns av. Det är torrt i munnen. Jag konstaterar också att jag inte borde behöva bli bakis.
Runt 9: Jag vaknar och inser att den där bakfyllan, eller vad det var, har försvunnit. Jag lägger mig på Anders axel och somnar om efter att ha tittat på Nyheterna.
Runt 10: Vi går, sent som tusan ju!
Lite senare: Frukosten inmundigas.
Kring 11: Vi viket tvätt, väljer ut muffins och stökar lite hemma.
11.30: Anders och jag cyklar till Maxi för att inhandla lite till muffinsbaket, kattmat (rabatt!) och lite så. Vi svär åt fotbollskillarna som inte kan gå rakt vilket resulterar i att på ca 3 meter av deras promenad blir det nästan påkörd av tre cyklar.
12:30: Vi kommer hem med allt och Amanda och hennes kusin börjar baka.
Fram till 14: Vi viker klart tvätten, städar badrummet, städar lite allmänt, är söta mot varandra, dukar och sådär.
14: Anders bror med familj + svärfar med fru kommer och vi fikar. Det börjar regna (förvånat) och vi flyr in.
Kring 16: Vi har fikat klart och alla åker hem till svärfar med fru förutom jag och Anders. Nu sitter vi vid varsin dator. SOCIALT. Jag har ordnat ny MSN-adress.

Kl 18 ska vi vara på middag hos svärfar med fru. Tills dess ska jag slöa framför datorn och eventuellt TVn samt tvaga min kropp.

Hejdå.