elinwesterberg

Det slår mig gång på gång att det finns så många människor i min omgivning som inte tilldelats egenskapen ödmjukhet. Jag tycker det är en väldigt fin egenskap och jag tror att jag innehar den själv, åtminstone hoppas jag det.

Jag kan inte förstå varför man ska ha vassa armbågar och bara tänka på sig själv? Vad vinner man på det i längden? Jag är ganska säker på att man kommer längre med ödmjukhet, men att man inte får glömma bort sig själv. Sig själv är viktigt att tänka på.

Jag tror att det värsta är att de som jag reagerat på saknar denna fina egenskap är eller är på väg att bli lärare. Att inte vara ödmjuk som lärare är dödsdömt. Hur ska man som lärare möta elever om man inte är ödmjuk i sitt bemötande, framförallt när det gäller små barn. Självklart så ska man kunna sätta gränser och uppfostra barnen, men ödmjukheten måste finnas där - hela tiden.

Jag definierar ödmjukhet såhär: egenskap att bemöta människor med förståelse och sätta in sig i deras situation. Att visa respekt för andras människors känslor, tankar och erfarenheter.

Jag slog upp "ödmjukhet" i lexin, på det fanns inget svar. På "ödmjuk" fick man detta svar "som värderar andra mer än sig själv, anspråkslös".

Det känns som om lexins defintion är att hårddra det hela till sin ytterlighet och att min definition är mer så som det är. Som jag tycker.

Nu var det slutfilosoferat kring "ödmjukhet". Kommentera gärna!